ooixx.blogg.se

Jag har aldrig varit nöjd med mig själv. Jag har sålänge jag kan minnas hittat saker på mig själv som jag hatar. Jag har nästan alltid önskat att jag var någon annan, att jag var snyggare, hade längre hår, hade en annan ögonfärg eller hade mindre fötter. Det gick inte en dag utan att jag tänkte "jag skulle göra vad som helst för att se ut som henne". Ibland tyckte jag det var jobbigt att t.ex. åka tunnelbana för att jag skämdes så mycket över mig själv. Jag har alltid hittat fel. Alltid har det varit något jag har hakat upp mig på och när jag hade slutat haka upp mig på den saken hittade jag något annat. Det är så att jag har för stora fötter, för spetsig näsa, för små ögon, för korta ögonfransar, för konstiga fingrar, för små bröst, och för krokiga ben. När jag var 11 år hade jag ett födelsemärke på låret som jag skämdes så mycket för, att jag behövde gå och dra ner min baddräkt varannan sekund så att det inte skulle synas, och jag tyckte det var jobbigt att bada i typ ett år.

Jag har alltid varit så himla rädd för vad folk ska tycka om mig och mitt utseende, vilket är helt sjukt egentligen. Varför hakar vi upp oss på våra utseenden så mycket? Vad är det som får tjejer att hata sig själva, skada sig själva och svälta sig själva? Vad finns det i dagens samhälle som säger att man inte ska vara nöjd och stolt över den man är? Varför finns det en oskriven regel som säger att man inte får ge sig själv komplimanger eller tycka att man är bra om man är tjej? Varför strävar vi så himla mycket efter bekräftelse i hur vi ser ut? Och varför är det en av de viktigaste sakerna i våra liv? 

Det finns så mycket frågor jag aldrig har fått svar på. Jag har växt upp med att såhär är det. Inte utav mina föräldrar, utan från hela samhället. Jag har aldrig någonsin lärt mig något utav det här i skolan. Vi går i grundskolan varje jävla dag i 10 år. Vi lär oss hur man räknar med kvadratrötter, hur man springer runt i skogen med en karta och hur atomer blir till joner. Men vi har aldrig fått lära oss om någonting som heter självförtroende. 

Jag tror inte att det måste vara såhär. Att man ska hata sig själv? Varför uppmuntras man att göra det? Varför har tjejerna i 4:an i min skola smink? För att dom tror att dom inte är tillräckligt bra som dom är?

Det finns något i oss som tycker att vi alltid måste bli lite smalare, vackrare eller lyckligare. Och är det så att det är det vi strävar efter i våra liv hela tiden, att bli lite bättre? Att man aldrig ska vara nöjd med det man har eller hur man ser ut, för allt kan alltid bli lite bättre? Jag blir så ledsen. Jag tror inte att jag någonsin kommer att älska varenda liten del av min kropp, jag tror inte att jag någonsin kommer att vara helt nöjd med mig själv och hur jag ser ut. Men jag antar att människan är så. Man vill alltid ha det man inte kan få. Men jag hoppas verkligen att man någon gång kommer till en punkt där man tänker att vad för spelar det för jävla roll. Vad spelar det för jävla roll om jag har stora fötter, små ögon, korta ögonfransar, långa ben, små bröst, buckliga händer eller konstiga knän. Jag vill inte leva i ett samhälle där allting handlar om utseende. Jag vill inte vara en del av det under hela mitt liv. Det här är jag, jag föddes såhär och jag vill vara runt människor som älskar mig för precis den jävliga person jag är. För vem vill vara med i ett spel som ändå är omöjligt att vinna?